Etikettarkiv: tankar

Just nu

En sådan härlig känsla att gå ut genom dörren efter en jobbnatt och känna hur mycket man verkligen tycker om sin arbetsplats! Är så så glad att jag jobbar just där, med just dom kollegorna! Att se solen titta fram bakom molnen, att cykla hem och njuta av känslan av att vara tillfreds med nuet, just nu. Dags att sova för i eftermiddag väntar 3h teorikurs på körskolan! Jag trodde nog aldrig att den dagen skulle komma 🙂 Godnatt världen!

image

Efter regn förväntar jag mig solsken

Efter att ha haft världens kanske tråkigaste dag ever igår (kan ju vara välbehövligt det med ibland) så väntar äntligen lite roligare saker idag! Min äldsta systerdotter fyller 8 år så hon ska såklart firas och sedan blir det långpromenad med J. Hoppas på att det inte regnar!

image

Gårdagens aktiviteter var att sova halva dagen efter jobbnatten, ligga i sängen och titta på serier samt fundera sjukt mycket på livet.

Har fått mycket fin respons på gårdagens inlägg från mina vänner och min familj vilket betyder mycket för mig.

Det är dom som älskar och stöttar mig som jag behöver i mitt liv och ingen annan. Ni vet det här jag skrev för ett tag sedan om att kärlek är något man kan ge och ta emot, men aldrig kan kräva? Det bär jag med mig och det har hjälpt mig dom senaste veckorna när jag valt att lämna en person som har varit betydelsefull för mig men som tyvärr oftare fått mig att må dåligt än att känna mig omtyckt. Kommunikation är svårt, men bland det viktigaste jag vet. När den ena parten av olika skäl vägrar att kommunicera så är det omöjligt att förstå varandra och att komma vidare.

Kärlek är viktigt men det är inte allt i en relation. Det måste också finnas respekt, tillit, vilja, att kunna dela med sig av sig själv, släppa in den andra personen, ge och ta i både svåra och bra stunder. Så även i en vänskapsrelation.

Det är inte enkelt, och självklart förstår jag att jag inte alltid handlar rätt och riktigt i alla situationer. Jag kan också vara dömande och orättvis, men jag försöker förbättra och förändra, förstå och reparera.

Ibland måste man välja den svåra och långa vägen, för att ta sig dit man vill, för att återfå sin självrespekt och trivas med sig själv. Det är dags att prioritera mig själv och mitt välmående! 

image

Tankar om känslor och skam

Efter att jag skrivit och publicerat gårdagens inlägg så fick jag panik och tänkte radera vissa delar utav det. Då satt jag redan utan mobil på jobbet och det var försent… Vilka skulle hinna läsa och dömma mig?

Skam. Det var min första känsla över att ha delat med mig av en liten del av mitt förflutna av självskadebeteende. En känsla av att dömas för ett felaktigt beteende, misslyckande och en rädsla för kritik. Just rädslan gick nog hand i hand där med min skam och det kanske var det rädslan som ökade på skammen, rädslan för att inte veta hur ni som läser det ska reagera, något okänt och otryggt. Att uppleva igen sådant som jag varit med om tusen gånger förr: att bli dömd, nedvärderad och förlora människor som varit viktiga för mig.

Jag insåg sedan att även om det som har varit inte hör till något jag pratar om till vardags, så tänker jag inte längre skämmas eller se ner på mig själv. Om någon frågar så ska jag försöka svara utan att tänka dömande tankar om mig själv, jag tänker inte ta åt mig av mina egna eller andras nedvärderande tankar eller uttalande om att vara värdelös, och att jag har ärr på kroppen efter att ha skadat mig själv och otroligt många överdoser i bagaget betyder INTE att jag är sämre än någon annan eller mindre värd, jag är inte mindre intelligent och inte en dålig människa.

Det är dags att sluta skämmas när det inte är berättigat, att acceptera det som har varit och som faktiskt har gjort mig till den jag är och tagit mig dit jag är idag. Mitt självskadebeteende upphörde för ca 2,5 år sedan och visst har jag haft återfall och jag räknar med att det kan hända igen även om målet är att det inte ska göra det. Jag önskar att vägen i mitt liv hade sett annorlunda ut men jag kan inte förändra det som redan har hänt utan bara jobba med hur det är och hur jag vill att framtiden ska bli, och göra mitt bästa för att inte hamna där igen.

Sammanfattningsvis så ska ingen aldrig mer få mig att känna mig som en sämre människa bara för att jag inte alltid mår bra. Jag är inte mina känslor men jag måste acceptera dom, bli vän med dom och hantera dom på ett sätt som inte är skadligt för mig. Känslor måste få finnas, för oavsett om det är behagliga eller obehagliga känslor och ibland svåra att förstå sig på så finns dom där för att tala om något för oss, och gör oss till dom vi är: människor.

Känslor är inte farliga utan ska välkomnas och tas om hand, inte gömmas undan eller ignoreras. Alla vi människor är lika mycket värda och med rätt att finnas till, och ingen ska någonsin få höra att hon känner fel eller för mycket. Det var bland annat min rädsla för svåra känslor och oförmåga att förstå dom som ledde till självskador.

Kom ihåg, dina känslor försöker tala om något viktigt för dig och dom är inte farliga! ❤

image

Första semesterdagen i Alanya

När jag skriver detta har jag varit vaken i över 34 timmar och är VÄLDIGT trött. Vill ge er en snabb update och snabbt har även tiden gått.

Resan gick supersmidigt. Trodde det skulle bli segt men trots ett sovande resesällskap så var det ganska snart dags för landning. Så otroligt mycket tankar och reflektioner kommer upp när man är påväg tillbaka till ett ställe man haft som sitt hem, och träffar någon som man delat bubblan med. Helt plötsligt minns man!

För dagen då man är hemma igen, på svensk mark, i trygghet, i sin vardag bland släkt och vänner, så blir det man upplevt lite vagt och otydligt. Nu kommer det tillbaka.

När vi satt på flygplanet så trillade det ner massvis av turkiska ord i huvudet, för ett par veckor sedan när jag cyklade hem från jobbet kunde jag för allt i världen inte minnas hur man på turkiska frågar någon hur han mår.

Men nog om det förflutna och tillbaka till nuet. Vi bor på Hotel Bavyera. Vi betalar 500 kr per person och vecka, totalt 1000 kr alltså och har fått ett fint hörnrum. Med tre sängar, kylskåp, gratis frukost wifi och stor balkong.

image

image

image

image

image

Såfort vi checkat in slängde vi på oss bikini och bytte från jeans till shorts. Gick iväg till min favoritsalong Estetica och bokade tid för slingor imorgon, tog en drink med ostcigarrer (sigara böregi) på Delfino medans vi väntade på plats på Hamamet.

image

image

Lågkolhydratskost får kliva ett steg åt sidan denna vecka vilket stog klart samtidigt som jag drack min första Efes på planet i förmiddags. Eller nej, vilket som stod klart redan när jag bokade resan.

Hamamet var helt underbart, kan ha varit det bästa jag varit på! Bastu, kaffepeeling och skummassage följt av färska frukter (jordgubbar, banan, apelsin), lermask och 45 minuter massage med varma lavastenar. Avslutade med en kopp te och sedan middag på Delfino (ett av mina favoritställen i Alanya).

Smaklig måltid!

En vecka kvar

Om en vecka slutar jag jobba. Då har jag varit här i 198 dagar.

198 dagar.

Jag hoppas veckan går fort! Jag är trött och uppriktigt sagt lite less just nu. Vi är väldigt få guider här och det är mycket ensamt arbete. Det är så tråkigt när man är helt ensam, och jag längtar till flygplatsen.

Om 7 dagar är det slut. Slutjobbat. Då har jag gjort min första säsong som guide.

En veckas semester i Alanya. Sen åker jag hem. Hoppas vädret i Alanya är fint. Undrar hur vädret är när jag kommer till Sverige?

Har jag glömt något?

När jag inte följer med gästerna till flygplatsen så känns det som att jag glömt något. Alltid, varje gång.

– Alla gäster avprickade, check
– Bussen räknad, check
– Frågat om dom har passet med och har tömt saftyboxen, check
– Använd bälte och ta inte med sten, snäckor o sand ut ur landet (förbjudet)
– Informera busschafför om antal gäster, var han ska pausa och hur länge, samt vilken terminal gästerna ska till check

… Samt allt annat på listan. Hur incheckningen går till, vad dom kan använda för valuta på flygplatsen, max antal kilo bagagevikt, tid att vara på gaten osv

Allt är med. Det absolut viktigaste är definitivt med. Ändå när jag ser bussen åka iväg så får jag alltid samma känsla – något är bortglömt, känslan av att dom har inte fått med sig all information som kan hjälpa dom på vägen.

Fast det är klart, när man tagit dom under sina vingar, visat dom från hotellet till bussen, räknat dom och informerat om allt viktigt som ska hända känns det såklart lite läskigt att dom ska ut och prova sina egna vingar. Som när ens barn blir vuxna och flyttar hemifrån. Eller som när man ger bort ett gammalt favoritplagg som man inte använder längre.

Ja. Det måste vara den känslan. Det är precis den känslan jag vill förmedla så ni förstår.