Etikettarkiv: tankar

Ensam kan vara stark

En händelse ikväll har gjort mig uppmärksam på mig själv. Något som tagit tid att utveckla men som jag känner mig stark i nu (om än inte helt trygg i att jag ska klara av det varje gång). 

Jag har lärt mig att stå upp för mig själv – att den som kommer till mig med bara negativitet och nedlåtande ord kan vända i dörren. 

Tack men nej tack, jag behöver inte sådant i mitt liv och jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort förut. 

Jag är bättre på att hantera impulsivitet och starka känslor, samt har lärt mig att uppmärksamma och ta avstånd till destruktiva relationer. 

Återfall kan man få och återfall ska jag klara av. Jag tänker inte vara rädd, men det är helt okej att jag just nu känner mig ledsen. Det är svårt känslomässigt men samtidigt så är det logiskt. 

I en värld som kräver styrka är jag alltför svag ibland

Nu har jag duschat, bäddat rent, tvättat, vikt o lagt in alla plagg i garderober och skåp, varit nere i förrådet med saker och hunnit med att besöka både Konsum och Ica som inte hade det jag ville ha.

Skulle faktiskt behövt några av sakerna som fanns på Konsum men i ren protest över att dom inte hade det jag ville ha allra mest valde jag att gå till Ica och så plockade jag i och ur korgen i ca 30 minuter på grund av ångest (jag har mina perioder då det är sjukt jobbigt att handla och hade visst en sådan idag), det slutade med att jag handlade druvsocker till min mamma och gick hem igen.

Har hunnit prata en stund i telefon med min Farmor också och fått lite pepp, önskar att vi sågs o hördes oftare men det är väl mest mitt fel att vi inte gör det eftersom jag är så dålig på att höra av mig. Skönt att få lite backup på att man faktiskt gör något bra här i livet exempelvis är duktig som jobbar, tvättar och tar sig för saker, jag kör på mantrat (som jag tror kommer ifrån Farmor) att man gör och orkar det man måste men hur som, skönt att få lite bekräftelse ibland för oftast tycker jag att jag

aldrig
gör
något
tillräckligt bra

Och ibland önskar man ju att

allting
vore
annorlunda.

Nu ska jag fortsätta se på Bron som jag hunnit avverka 3 avsnitt av (vill gärna se dom tidigare säsongerna också – var finns dom, SVTs arkiv?) och fortsätta bråka med mina tankar hurvida jag ska äta något nu eller senare, om jag ska äta gröt eller laga mat, om jag ska räkna kalorier eller kolhydrater, om jag ska… Nä ignorerar det ett tag till. Dumma tankar, låt mig vara!

Det finns andra tankar också och saker i livet som jag vill göra något åt men inte orkar för att jag är rädd för att misslyckas, rädd för dom gånger jag tidigare försökt men blivit avvisad… Rädd för dom starka känslor jag känner och som jag inte vet är antaganden eller sanningar.

Det finns människor som jag älskar så mycket som jag önskar kunde stå mig närmare men jag vet inte hur jag ska bete mig eller om dom ens vill eller tänker likadant. Om dom hade känt som jag hade dom väl hört av sig – eller?

Det blir för tungt att tänka på så jag slutar här. Imorse när klockan var strax innan 6 kände jag mig som superwoman no 1, det svänger fort hos mig.

”Hon besegrar varje motstånd
hon har livet i sin hand
och när stormens vindar viner
tar hon tvivlaren i land
och där hon går faller en skugga lätt
finner hon alltid rätt för varje steg”

Bara låt det vara så

Efter att ha jobbat 25 timmar på 1,5 dygn laddar jag upp inför ett 10h pass innan en natts ledighet väntar. Tur för mig att mittemellan allt jobb väntade mitt hemmaspa som jag nu mer har varje måndag eller tisdag;
långt bad, kroppsskrubb och ansiktsmask.

image

Var lite stressad imorse när jag inte kunde sova, men jag somnade runt 11 och sov till 17.30 vilket ju känns ganska lagom! Ska försöka lägga ner all stress jag känner kring mina sömnvanor, klarar mig på betydligt färre timmar än jag tror.

Jag måste öva mig på att vara mer i stunden, låta det vara, bara acceptera livet som det är helt enkelt.

Långa nätter, lite sömn

Jag drömde att Laila och Anders Bagge skickade mig tusen mail där dom ber mig komma på audition i Idol. Tackar nej för att jag ska jobba men ser sändningen som är live – och där är Céline Dion och gör audition samtidigt som hon meddelar att hennes show är inställd i januari pga att hon ska ha barn då.

Vaknar upp och undrar vad fan som har hänt och inser med lättnad att det är Kronprinsessan som ska ha barn i januari och att jag antagligen inte har några mail från Bagge i inkorgen.

Jag har knappt inte sovit sen jag slutade jobba igår morse och det här är andra gången inatt jag ligger vaken.

Hur kan jag drömma så konstiga saker? Om idoljuryn, inställda shower i Vegas o tänka på kungligheter det första jag gör när jag vaknar kl 4 på natten. Har huvudvärk och vill somna om men det är inte tankarna om drömmen som snurrar i huvudet.

Det är en väldans massa annat.

image

Torsdagseftermiddagen och kvällen var riktigt tuff, kan fortfarande känna glädjen från igår någonstans men jag vet nu att även kommande torsdagar kommer bli svåra och det är okej. Jag blir ledsen, sårbar och disträ, det tar mycket kraft och det kräver mycket av mig att hantera alla tankar, känslor och dom minnen som dyker upp.

Det bästa är att jag kan acceptera och validera det. Det gör mig ingenting att det kommer vara såhär. För jag vet att jag är påväg mot mina mål, jag vet att det inte är farligt att känna svåra känslor och att det inte minskar mitt värde som människa.

Fortfarande är det svårt.

image

Från den oerhörda glädjen till tårar och oro ihopkrupen i soffan var det inte långt. Igår inte många timmar men ibland bara någon minut bort. 

Nästa steg på vägen

image

Klockan är 22.14 och jag ligger nerbäddad i min egen säng. Känns lite konstigt. Ovant. Jag ska ingenstans, jag måste ingenting och jag är hemma.

Har höstkänslor, lyssnar på Melissa Horn och Laleh. Ser fram emot hösten, mysiga tjocka tröjor, krispiga mornar och träd med olikfärgade löv. Jag har varit så inställd på att det skulle vara sommar i bara augusti och så har det varit.

Augusti är snart slut och jag väntar plötsligt på hösten. Jag känner mig ensam men ändå behagligt ensam.

Föreställer mig höstskor och fina kappor, med en stor halsduk lindad kring halsen. Fingervantar och färgsprakande soluppgångar, promenader i skogen och någon att prata med, en kopp te att värma mig med efteråt. Tunga toner, känslan av att leva lite i en dröm, på paus i väntan på nästa stora äventyr.

Är vi redo för hösten? För jag längtar.

I can run but I cant hide

Två timmar sömn igår. Fyra idag. Vaknade på sämsta humör någonsin. Så himla arg. På mig själv. Besviken, på mig själv. Så ledsen, när jag borde varit så glad.

Känslorna stormade över, och stressad var jag också. Ätit mat? Nix.

Alltså: dålig sömn, ingen mat, stress och tusen tusen dömande tankar mot mig själv. Inte så konstigt att må dåligt med dom kassa förutsättningarna!

Tog bort Whatsapp. Skulle ta bort Facebook också såklart, bloggen,Twitter, skaffa nytt mobilnummer, ALLT men hann tänka om. Ville avskärma mig från världen typ sätta livet lite på paus ellet snarare kanske bara vara ifred. Ifred från? Jag vet inte.

Åkte på mina ”måsten”/ mot några av mina mål i livet. När körkortsteorin var slut så tänkte jag nej nej nej jag vill inte hem. Vill inte vara ensam! Hade tänkt köpa något att äta innan teorikursen men så blev det inte. Kaffe och alvedon går bra tänkte jag. Jag vet att det var ett mindre bra val och jag ska försöka med mat och mer sömn i fortsättningen för att hitta energi.

Plockade ihop mina saker långsamt (fast det gör jag alltid, jag tänker en massa eller pratar eller gör hundra andra saker samtidigt och då tar det längre tid såklart).

Bestämde mig: köper hem mat, bäddar ner mig i sängen och så spar jag mina problem och tankar tills imorgon. Äter, sover, minskar på sårbarheterna.

Min syster hade ringt. Ringde och smsade men fick inget svar så jag hörde av mig till en vän, hej jag behöver prata, jag behöver en kram, får jag komma till dig?

För trött efter jobbet. Jag förstår. En annan dag. Ok.

Fick tag på syster, våra planer krockade. Köpte mat. Pasta! Den blev klar på rekordfart, har hört från många att det ska vara bra på La Gondola. Jag fick spagetti istället för fusilli vilket jag blev sjukt besviken på. Och att det gick så fort! Jag ville ju sitta där, en liten stund till.

När jag samlat mig för att låsa upp cykeln så började jag gråta.

Tänkte att det är okej, det är lugnt, nu ska jag hem och äta i sängen, mysa och ta hand om mig, jag får vara ledsen, alla blir ledsna ibland.

Känslorna steg, sprang före. Jag kunde nästan inte andas, fick panik. Tack o lov att jag var ute och tvingades försöka fokusera på annat. Cyklade. Med andnöd och tårar men jag samlade ihop mig lite tillslut. Det kommer gå bra, det fixar sig. Jag är inte bortglömd, jag är inte oälskad, jag är inte den sämsta människa som finns på jorden och jag kommer må bra igen.

Slutligen nedbäddad i sängen och har ätit, tänkte försöka se en film men jag sover direkt istället. Jag kan vara hemma. Jag klarar av att vara ensam och må dåligt utan att något hemskt ska hända. Jag kan lugna ner mig när jag är i panik. Det kommer att bli bra. Jag ska bara försöka fixa det här på ett bra sätt. Ett hälsosamt! Pepp, pepp, pepp.

Att välja att äta pasta och att inte hänga i strålande kvällssol ska inte få mig att känna ånger eller dåligt samvete eller som att jag kastar bort mitt liv. DET ÄR OK DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN!

image

Kära föräldrar…

image

Pappa och mamma  räknas kanske mer som personer än ”one thing” men jag kommer faktiskt inte på något matriellt som jag inte skulle kunna leva utan. Däremot massor som jag inte skulle vilja leva utan.

There is a big difference! Blir man någonsin så vuxen att man är redo för att leva utan sina föräldrar förresten?

Det känns som att det i slutänden också är något man måste lära sig, acceptera och som man kan göra men aldrig vill behöva göra. Vi har inte möjlighet att göra ett val där. Ingenting är för evigt.

image

För oavsett vad som händer eller hur vuxen jag än blir, är det alltid till mina föräldrar jag vänder mig när det är kris och jag inte klarar av vuxenlivet eller livets motgångar och dom har aldrig och kommer aldrig neka mig hjälp, tröst, omsorg eller älska mig mindre oavsett vilka val och beslut jag väljer att ta i livet.

Pappa och mamma, jag kan leva utan er och klara mig själv. Men jag vill inte det!

image

Den enda kärlek i livet som jag aldrig kommer ifrågasätta eller tvivla på är mina föräldrars eller mina syskons, för ni har älskat mig igenom alla mina misstag och alla mina kriser under hela mitt liv. En sådan kärlek är unik! Tack ❤