”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad”

God morgon!

Hemma från jobbet och natten gick ganska snabbt. Härligt att cykla hem i morgonen, men hjälp vad jag tänker mycket på mina promenader och cykelturer. Är av naturen, eller kanske efter vad livet format mig till, en väldig reflekterande människa som gärna vrider och vänder på saker, alldeles för mycket och alldeles för lång tid.

Har ofta svårt att släppa det förflutna men lever ibland också alldeles för mycket i nuet, lätt för att glädjas men också nära till sorg. Har orimligt starka och snabba känslor som växlar fortare än en berg- och dalbana, är extremt rädd för att bli lämnad men har ett stort behov av ensamtid. Var lycklig nyss men ledsen nu…

Jag har lite svårt för att öppna mig, dom senaste åren har lärt mig att inte visa mig sårbar, eftersom det har skadat mig mer än det varit läkande. Ofta är jag tyst för att skydda dom jag älskar. För att skydda mig själv. Ofta tyst för att det är enklas så. Det som inte syns, det finns inte, eller hur?

Och det förflutna kan vi ju aldrig förändra.

Ibland brukar jag tänka att jag aldrig skulle läka inuti även om jag så hade en privat psykolog som följde mig dygnet runt och gav mig terapisessions 24/7 😉 Skulle bli hiskeligt dyrt men hade säkerligen också varit värt varenda krona. För att må bra och se klart på gamla jobbiga minnen som påminner sig för ofta. Reda ut problemen som också finns här och nu. Som det sig kanske bör, för livet är ju mycket mer än bara enkelt.

Och ibland tänker jag också att JAG hade ju inte varit JAG, om inte…

Ja ni hör ju, mycket tankar. Och det viktigaste är nog att berätta att dom kom idag från något så innerligt bra! Något som verkligen gjorde mig glad och lättad. Som gav mig hopp. Som gjorde att jag på riktigt GRÄT av lycka. Jag vet inte när det hände senast men det är så så så välkommet. Framtiden ser ljusare ut.

Och egentligen var det min goda frukost som jag skulle tipsa om när jag började skriva det här inlägget; fil med blåbär, cashewnötter och honung som jag åt ute på balkongen. Sommarmorgon!

Som väckte minnen om en tonårstid när jag mest levde på filmjölk och allra helst med handplockade blåbär som fanns i frysen året om hemma hos Nilla och Mats.

Sådana minnen, som faktiskt är fina och som värmer mig inombords – och som får mig att le. Framträder gör då också annat såklart, tänk vad skönt om vi bara mindes allt som var bra.

Nu ska jag sätta igång en maskin tvätt och sedan sooova. Hoppas att ni mår bra, och att jag inte tröttade ut er med min ganska deppiga och negativa text (jo för negativ det får man ju inte vara, har jag också fått sagt till mig!). Äsch.

Var er själva vet jag. Vi bestämmer att vi är dom vi är. Sådär som bara vi kan vara. Bäst.

KRAM

En kväll med mycket spridda känslor och många tårar

Ikväll bjöd Christian mig på bio!

Vi såg filmen ”Min Pappa Marianne” som hade premiär i veckan. En film med ett otroligt viktigt tema som berör, men det var inte handlingen kring.att komma ut som transperson eller vikten av att vara sig själv som gjorde att jag grät mig igenom filmen.

Nej, det var snarare Hannas (Hedda Stiernstedt, som spelar Lasses/Mariannes dotter) alla känslor som påverkade mig. Sorg, ilska, kärlek, skuld, skam.

Det berörde varenda känsla i mitt eget registrer. När man vill älska och acceptera utan att riktigt veta hur, den svåra och motsägelsefulla känslan av att snart förlora någon och inte våga berätta allt det där man känner och slåss med inombords, trots att personen som står framför är den man alldeles nyss älskade allra allra mest. Helt oväntat och oönskat är man som främlingar för varandra.

Den bästa vännen, den viktigaste personen. Rädslan för att relationen aldrig ska återhämta sig och att såren aldrig kommer att läka…

Som tur är på film blir det ju ALLTID bra igen, men inte alltid i verkliga livet. Nä, usch, det var tufft att se, även fast jag VET att jag lätt berörs lite extra när jag ser film på bio. Tror däremot inte att alla som ser filmen kommer att deppa ihop som mig ;), men Christian sa att kvinnan som satt brevid honom också grät. ”Där satt jag mitt emellan TVÅ STYCKEN gråtande kvinnor ”.

I övrigt var skådespelarna sjukt bra och filmen innehöll mycket feelgoodkänslor också. Rolf Lassgård var ursnygg som kvinna och jag blev nästan liiite avundsjuk när jag såg hur skickligt han (hon!) la sitt rouge.

Nä, nu är det hög tid för mig att sova, trots ledsenhetskänslor som dröjer sig kvar. Det kommer en dag imorgon också.

Kram på er

”Det brinner!”

Orden man absolut inte vill vakna till – dom vaknade vi till idag. En riktig hjälte som plingade på vår dörr och sedan kom in i sovrummet, väckte oss och sa att det brinner.

Det tog en stund att förstå. Vi kom fort upp ur sängen men förstod nog inte riktigt innebörden i orden, ttittade ut genom alla fönster för att försöka förstå vad som hände men såg ingen eld. Det sista vi gjorde (under tiden som hjärnan gick på högvarv för att försöka förstå) var att öppna dörren till vårt andra sovrum och då kände vi röklukten.

Och det var först då jag förstod att vi faktiskt måste ut. Att det faktiskt brann någonstans. Nära oss. Allt gick väldigt snabbt men i en sådan här situation önskar man såklart att man reagerat ÄNNU snabbare. Gjort något mer handlingskraftigt än att ligga och sova och vimsa omkring nyvaket dom första minuterna.

Här brann det stora lågor längs fasaden på vår lägenhet. Killen som väckte oss var också den som larmade räddningstjänsten och lyckades släcka elden innan dom kom på plats. Och knacka på alla dörrar i huset. Så otroligt tacksam!

Räddningstjänsten har varit på plats här inne hos oss och det räcker med att vi vädrar ur lägenheten. Puh.

Måste försöka smälta det här lite. Tur i oturen såg jag aldrig elden – då hade jag nog varit ännu mer skärrad. Vågar inte tänka på vad som hade hänt om hantverkaren som var här för att fixa i vårat kök inte hade varit just här utanför idag…

Kram

Hindersmässan i Örebro

God morgon! Idag vaknade jag tidigt, strax efter kl 7 när C kom hem från jobbet. Har precis ätit frukost, tittar på Nyhetsmorgon och njuter av kaffe. Vilken härlig ledig dag jag har framför mig. Planerar att hålla mig inne hela dagen (förutom när min systerson kommer och vi ska handla något gott till kvällen tillsammans).

Igår var vi på Hindersmässan! Årlig tradition i Örebro som är sååå mysig. Trist att se att det blir färre och färre knallar för varje år. Vad kan det bero på? Onlineshopping?

Det var superkallt enligt tradition i alla fall och tur är väl det för annars hade jag nog stannat kvar längre och kommit hem med betydligt fler fynd.

Parmesankorv, marknadsgodis (rox och polkagrisstänger!), feta ost, chilimarinerade oliver, vindelrökt ryggbiff men även lite bra att ha saker som ullsockor och köksredskap i trä (ut med plasten ur köket hörrni!!!).

Nöjd med mina fynd! Längtar nästan till nästa års marknad redan. Jag är liiite sugen på att åka dit idag igen… Tror dock jag avstår, det blir nog bättre så.

Önskar er alla en riktigt HÄRLIG lördag ✨

1 januari 2016

Så första januari och vad hände efter tolvslaget och krogen? Jo vi fortsatte vidare på en efterfest där jag trampade snett och ramlade ner för trappan men jag gav inte upp för den sakens skull och var inte hemma förrän efter kl 7 på morgonen.

Idag har jag mest legat i sängen, varit dösjuk, inte kunnat stödja på foten och nästan drunknat i badkaret.

Många pratar om nyårslöften såhär års och jag har med åren insett att nyårslöften inte är något för mig, jag har mina mål i livet som jag strävar efter varje dag för att uppnå. Dessa ser likadana ut som förra året, varje dag är ett steg på vägen…

– Få fast anställning på jobbet
– Ta körkort
– Må bra

Att må bra är så stort och det kan verka så svårt. Jag har kommit en lång bit påväg under 2015 när jag äntligen släppte taget om en destruktiv relation som jag hade under en lång tid. Att må bra är så stort men jag har kommit så långt och just nu så kan jag (i sviterna av nyårsfirandet) säga att jag mår riktigt bra. Jag har det sjukt bra!

Sedan finns det saker som jag saknar i mitt liv såklart men jag tror att allting kommer falla på plats tillslut och att det är viktigt att inte glömma att njuta av det ”lilla” i väntan på det stora.

Nu väntar en natt på jobbet med Guldgruppen! 🌟

image

Bild ifrån mitt nyårsfirande