Etikettarkiv: må dåligt

I can run but I cant hide

Två timmar sömn igår. Fyra idag. Vaknade på sämsta humör någonsin. Så himla arg. På mig själv. Besviken, på mig själv. Så ledsen, när jag borde varit så glad.

Känslorna stormade över, och stressad var jag också. Ätit mat? Nix.

Alltså: dålig sömn, ingen mat, stress och tusen tusen dömande tankar mot mig själv. Inte så konstigt att må dåligt med dom kassa förutsättningarna!

Tog bort Whatsapp. Skulle ta bort Facebook också såklart, bloggen,Twitter, skaffa nytt mobilnummer, ALLT men hann tänka om. Ville avskärma mig från världen typ sätta livet lite på paus ellet snarare kanske bara vara ifred. Ifred från? Jag vet inte.

Åkte på mina ”måsten”/ mot några av mina mål i livet. När körkortsteorin var slut så tänkte jag nej nej nej jag vill inte hem. Vill inte vara ensam! Hade tänkt köpa något att äta innan teorikursen men så blev det inte. Kaffe och alvedon går bra tänkte jag. Jag vet att det var ett mindre bra val och jag ska försöka med mat och mer sömn i fortsättningen för att hitta energi.

Plockade ihop mina saker långsamt (fast det gör jag alltid, jag tänker en massa eller pratar eller gör hundra andra saker samtidigt och då tar det längre tid såklart).

Bestämde mig: köper hem mat, bäddar ner mig i sängen och så spar jag mina problem och tankar tills imorgon. Äter, sover, minskar på sårbarheterna.

Min syster hade ringt. Ringde och smsade men fick inget svar så jag hörde av mig till en vän, hej jag behöver prata, jag behöver en kram, får jag komma till dig?

För trött efter jobbet. Jag förstår. En annan dag. Ok.

Fick tag på syster, våra planer krockade. Köpte mat. Pasta! Den blev klar på rekordfart, har hört från många att det ska vara bra på La Gondola. Jag fick spagetti istället för fusilli vilket jag blev sjukt besviken på. Och att det gick så fort! Jag ville ju sitta där, en liten stund till.

När jag samlat mig för att låsa upp cykeln så började jag gråta.

Tänkte att det är okej, det är lugnt, nu ska jag hem och äta i sängen, mysa och ta hand om mig, jag får vara ledsen, alla blir ledsna ibland.

Känslorna steg, sprang före. Jag kunde nästan inte andas, fick panik. Tack o lov att jag var ute och tvingades försöka fokusera på annat. Cyklade. Med andnöd och tårar men jag samlade ihop mig lite tillslut. Det kommer gå bra, det fixar sig. Jag är inte bortglömd, jag är inte oälskad, jag är inte den sämsta människa som finns på jorden och jag kommer må bra igen.

Slutligen nedbäddad i sängen och har ätit, tänkte försöka se en film men jag sover direkt istället. Jag kan vara hemma. Jag klarar av att vara ensam och må dåligt utan att något hemskt ska hända. Jag kan lugna ner mig när jag är i panik. Det kommer att bli bra. Jag ska bara försöka fixa det här på ett bra sätt. Ett hälsosamt! Pepp, pepp, pepp.

Att välja att äta pasta och att inte hänga i strålande kvällssol ska inte få mig att känna ånger eller dåligt samvete eller som att jag kastar bort mitt liv. DET ÄR OK DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN!

image

En bekännelse

Gomorron! Jag har sovit så himla gott inatt, jag är verkligen tacksam för det. Måndag igen och ångesten för det är enorm!

Jag har mått väldigt dåligt och varit ledsen i helgen, framför allt igår. Jag har svårt för separationer och saknar någon som haft en stor plats i mitt liv.

Jag gör så sjukt mycket dumt när jag inte mår bra, utsätter mig själv för fara. Jag måste på något vis försöka förändra mitt liv, hur jag mår och min levnadssituation. Självklart påverkar det även min familj och mina vänner när dom ser hur dåligt jag mår och när jag skadar mig själv.

Det känns skitjobbigt, och tråkigt att det är såhär. Men jag måste nog acceptera att det är som det är och att jag helt enkelt behöver hjälp utifrån för att kunna må bra, förändra mig och mitt mående och leva ett bra liv, även fast det största ansvaret såklart ligger hos mig…

Jag älskar bloggen och kommer fortsätta skriva här. Såklart! Det är väl det enda i mitt liv som inte framkallar ångest och känns överväldigande jobbigt just nu.

Har ni hört talas om DBT? Dialektiskt beteendeterapi, jag har stått i kö för att börja med det i ca 2 år – vill bara få en plats NU och komma igång med att förändra och göra något bra av mitt liv!

Det finns några personer i mitt liv som trots all skit jag gör, ändå tycker om mig och stöttar mig. Det är min mamma, pappa, mina två systrar, och så några av mina närmaste vänner Amanda och Jessica.

Det finns fler därute såklart, och har jag glömt nämna nån bli inte ledsen. Men framför allt min syster Therese, Amanda och Jessica – dom vet ALLT om mig, mina misstag och idiotiska beslut och ändå har dom aldrig vikt från min sida. Malin är också en människa som alltid stöttar mig, tror på mig och finns där när jag behöver henne.

Något mer positivt är att jag har börjat gå hos en kurator som jag faktiskt tycker väldigt bra om, något som jag aldrig känt för en kurator eller psykolog förut! Det känns så himla skönt och jag är väldigt tacksam.

Nu ska jag tvinga mig ut på en liten promenad med hunden jag har hand om.

Kan tårar ta slut?

Vet ni, vi mår ju alla dåligt ibland. Jo även dom som inte erkänner det. Nu ska jag berätta om min helg:

Jag har knappt stigit ur sängen sedan i fredagskväll. När jag inte har sovit har jag gråtit och ätit. Ja jag äter när jag mår dåligt. Det är verkligen en hemsk vana.

Nu känns det i alla fall som att jag är påväg tillbaka. Som att tårarna tröttnat på att forsa ur ögonen. Kroppen börjar vakna till liv igen. Det här var min andra helg sängliggandes och gråtandes. Nu räcker det!

Min syster och kusin ska och träna nu därför gråter jag snart igen för jag vill också träna. Ni hade inte heller orka gå till gymmet om ni hade varit med om samma sak som jag har varit med om i helgen. MEN! Imorgon. Imorgon ska allt vara bra igen!

A hard day’s night

Var och tränade förut, mina ärenden drog ut på tiden o innan jag kom hem o hade rastat hunden var klockan redan 21.30!

Försöker varva ned o komma till ro efter den här stressiga dagen. Har fått ny medicin utskriven 425 tabletter och hade jag fått min vanliga dos av sömntabletter hade det blivit över 500 tabletter. Dessutom hämtade jag ut 200 st för ett par veckor sen.

Fick väldig ångest när jag insåg hur mycket medicin jag har hemma, speciellt för att kvinnan på apoteket inte förstod hur läkaren kunde skriva ut vissa läkemedel som kan ha dålig inverkan på varandra och ge extra svåra biverkningar. Hon sa också att jag får absolut inte överskrida doseringen.

Ni som känner till min problematik med att överdosera tabletter kan ju hålla med om att det är helt sjukt att jag har så mycket medicin hemma. När jag mår så dåligt så tänker jag inte, jag bara handlar, impulsivt o livsfarligt.

Ringde pappa och berättade. Vi kom överens om att dom ska ha min medicin och ge mig för en vecka i taget. Det kanske låter helt sjukt men jag litar inte på mig själv helt enkelt. Känner mig lättad över att vi har pratat om det.

Berättade nämligen för min läkare om min senaste överdos, att jag inte åkte in och låg i sängen några dar typ helt borta. Hon sa typ ok och skrev lite nya recept. Jag har hymlat med mitt mående jämt för att jag skäms väldigt mycket över det. För att jag har varit orolig att inte få några ångestdämpande alls och skada mig på andra vis. Sen när jag väl berättar för att få hjälp, vill förändra det självdestruktiva beteende jag har, jaha det var ungefär som att säga att man dricker en kopp kaffe på morgonen.

Behöver jag verkligen alla dessa mediciner, är också något jag funderar mycket över…

För något roligare!
Så såg jag på Friskis Kvarnen förut att dom har en låda där man kan lägga lappar med förslag på förbättringar/önskemål! Toppen tycker jag och jag har lite olika ideér som jag gärna skriver ner o lägger i lådan!

Just nu känner jag mig väldigt lugn och trygg, vilket känns superskönt. De senaste dagarna liksom rinner av. Jag måste försöka vara positiv, se framåt. Det är det viktigaste.

20130323-000255.jpg

20130323-000326.jpg