Etikettarkiv: känslor

Långa nätter, lite sömn

Jag drömde att Laila och Anders Bagge skickade mig tusen mail där dom ber mig komma på audition i Idol. Tackar nej för att jag ska jobba men ser sändningen som är live – och där är Céline Dion och gör audition samtidigt som hon meddelar att hennes show är inställd i januari pga att hon ska ha barn då.

Vaknar upp och undrar vad fan som har hänt och inser med lättnad att det är Kronprinsessan som ska ha barn i januari och att jag antagligen inte har några mail från Bagge i inkorgen.

Jag har knappt inte sovit sen jag slutade jobba igår morse och det här är andra gången inatt jag ligger vaken.

Hur kan jag drömma så konstiga saker? Om idoljuryn, inställda shower i Vegas o tänka på kungligheter det första jag gör när jag vaknar kl 4 på natten. Har huvudvärk och vill somna om men det är inte tankarna om drömmen som snurrar i huvudet.

Det är en väldans massa annat.

image

Torsdagseftermiddagen och kvällen var riktigt tuff, kan fortfarande känna glädjen från igår någonstans men jag vet nu att även kommande torsdagar kommer bli svåra och det är okej. Jag blir ledsen, sårbar och disträ, det tar mycket kraft och det kräver mycket av mig att hantera alla tankar, känslor och dom minnen som dyker upp.

Det bästa är att jag kan acceptera och validera det. Det gör mig ingenting att det kommer vara såhär. För jag vet att jag är påväg mot mina mål, jag vet att det inte är farligt att känna svåra känslor och att det inte minskar mitt värde som människa.

Fortfarande är det svårt.

image

Från den oerhörda glädjen till tårar och oro ihopkrupen i soffan var det inte långt. Igår inte många timmar men ibland bara någon minut bort. 

Nästa steg på vägen

image

Klockan är 22.14 och jag ligger nerbäddad i min egen säng. Känns lite konstigt. Ovant. Jag ska ingenstans, jag måste ingenting och jag är hemma.

Har höstkänslor, lyssnar på Melissa Horn och Laleh. Ser fram emot hösten, mysiga tjocka tröjor, krispiga mornar och träd med olikfärgade löv. Jag har varit så inställd på att det skulle vara sommar i bara augusti och så har det varit.

Augusti är snart slut och jag väntar plötsligt på hösten. Jag känner mig ensam men ändå behagligt ensam.

Föreställer mig höstskor och fina kappor, med en stor halsduk lindad kring halsen. Fingervantar och färgsprakande soluppgångar, promenader i skogen och någon att prata med, en kopp te att värma mig med efteråt. Tunga toner, känslan av att leva lite i en dröm, på paus i väntan på nästa stora äventyr.

Är vi redo för hösten? För jag längtar.

I can run but I cant hide

Två timmar sömn igår. Fyra idag. Vaknade på sämsta humör någonsin. Så himla arg. På mig själv. Besviken, på mig själv. Så ledsen, när jag borde varit så glad.

Känslorna stormade över, och stressad var jag också. Ätit mat? Nix.

Alltså: dålig sömn, ingen mat, stress och tusen tusen dömande tankar mot mig själv. Inte så konstigt att må dåligt med dom kassa förutsättningarna!

Tog bort Whatsapp. Skulle ta bort Facebook också såklart, bloggen,Twitter, skaffa nytt mobilnummer, ALLT men hann tänka om. Ville avskärma mig från världen typ sätta livet lite på paus ellet snarare kanske bara vara ifred. Ifred från? Jag vet inte.

Åkte på mina ”måsten”/ mot några av mina mål i livet. När körkortsteorin var slut så tänkte jag nej nej nej jag vill inte hem. Vill inte vara ensam! Hade tänkt köpa något att äta innan teorikursen men så blev det inte. Kaffe och alvedon går bra tänkte jag. Jag vet att det var ett mindre bra val och jag ska försöka med mat och mer sömn i fortsättningen för att hitta energi.

Plockade ihop mina saker långsamt (fast det gör jag alltid, jag tänker en massa eller pratar eller gör hundra andra saker samtidigt och då tar det längre tid såklart).

Bestämde mig: köper hem mat, bäddar ner mig i sängen och så spar jag mina problem och tankar tills imorgon. Äter, sover, minskar på sårbarheterna.

Min syster hade ringt. Ringde och smsade men fick inget svar så jag hörde av mig till en vän, hej jag behöver prata, jag behöver en kram, får jag komma till dig?

För trött efter jobbet. Jag förstår. En annan dag. Ok.

Fick tag på syster, våra planer krockade. Köpte mat. Pasta! Den blev klar på rekordfart, har hört från många att det ska vara bra på La Gondola. Jag fick spagetti istället för fusilli vilket jag blev sjukt besviken på. Och att det gick så fort! Jag ville ju sitta där, en liten stund till.

När jag samlat mig för att låsa upp cykeln så började jag gråta.

Tänkte att det är okej, det är lugnt, nu ska jag hem och äta i sängen, mysa och ta hand om mig, jag får vara ledsen, alla blir ledsna ibland.

Känslorna steg, sprang före. Jag kunde nästan inte andas, fick panik. Tack o lov att jag var ute och tvingades försöka fokusera på annat. Cyklade. Med andnöd och tårar men jag samlade ihop mig lite tillslut. Det kommer gå bra, det fixar sig. Jag är inte bortglömd, jag är inte oälskad, jag är inte den sämsta människa som finns på jorden och jag kommer må bra igen.

Slutligen nedbäddad i sängen och har ätit, tänkte försöka se en film men jag sover direkt istället. Jag kan vara hemma. Jag klarar av att vara ensam och må dåligt utan att något hemskt ska hända. Jag kan lugna ner mig när jag är i panik. Det kommer att bli bra. Jag ska bara försöka fixa det här på ett bra sätt. Ett hälsosamt! Pepp, pepp, pepp.

Att välja att äta pasta och att inte hänga i strålande kvällssol ska inte få mig att känna ånger eller dåligt samvete eller som att jag kastar bort mitt liv. DET ÄR OK DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN!

image

”Här kommer jag med hjärtat i handen”

Var alltså på kurs i körkortsteori igår! 2,5 timmar och det var spännande, roligt,  svårt och intressant! 

image

Så fick vi kaffe vilket resulterade i att jag höll mig vaken bra mycket längre igår kväll än vad jag trodde var möjligt.

Eller det kanske inte var kaffet men jag uppskattade verkligen några timmar av att göra ingenting, bara ligga i soffan, ensam, i lugn o ro och ingen stress över att åka iväg att jobba eller önskan att träffa någon. Ingen ångest, ingen oro, ingen ledsenhet. Fler sådana stunder tack!

image

”Här kommer jag med hjärtat i handen
glöm det där jag sa med huvudet i sanden
här är jag med allt som är bra

spritt språngande i eld och ruiner
jag, Familjen och med tusen kusiner
vänta ett helt liv på idag

ta det enda som du nånsin har trott på
och för första gången fatta det va ni två
där har ni mitt riktiga namn

kom, kom igen jag har inget annat
och vi ska sluta när planeterna stannat
jag lovar och svär det blir bra”

Amanda Jenssen – När planeterna stannat

Ser ni mitt halsband? Det är för den låten. Den gör mig glad och den ger mig hopp.

Tankar om känslor och skam

Efter att jag skrivit och publicerat gårdagens inlägg så fick jag panik och tänkte radera vissa delar utav det. Då satt jag redan utan mobil på jobbet och det var försent… Vilka skulle hinna läsa och dömma mig?

Skam. Det var min första känsla över att ha delat med mig av en liten del av mitt förflutna av självskadebeteende. En känsla av att dömas för ett felaktigt beteende, misslyckande och en rädsla för kritik. Just rädslan gick nog hand i hand där med min skam och det kanske var det rädslan som ökade på skammen, rädslan för att inte veta hur ni som läser det ska reagera, något okänt och otryggt. Att uppleva igen sådant som jag varit med om tusen gånger förr: att bli dömd, nedvärderad och förlora människor som varit viktiga för mig.

Jag insåg sedan att även om det som har varit inte hör till något jag pratar om till vardags, så tänker jag inte längre skämmas eller se ner på mig själv. Om någon frågar så ska jag försöka svara utan att tänka dömande tankar om mig själv, jag tänker inte ta åt mig av mina egna eller andras nedvärderande tankar eller uttalande om att vara värdelös, och att jag har ärr på kroppen efter att ha skadat mig själv och otroligt många överdoser i bagaget betyder INTE att jag är sämre än någon annan eller mindre värd, jag är inte mindre intelligent och inte en dålig människa.

Det är dags att sluta skämmas när det inte är berättigat, att acceptera det som har varit och som faktiskt har gjort mig till den jag är och tagit mig dit jag är idag. Mitt självskadebeteende upphörde för ca 2,5 år sedan och visst har jag haft återfall och jag räknar med att det kan hända igen även om målet är att det inte ska göra det. Jag önskar att vägen i mitt liv hade sett annorlunda ut men jag kan inte förändra det som redan har hänt utan bara jobba med hur det är och hur jag vill att framtiden ska bli, och göra mitt bästa för att inte hamna där igen.

Sammanfattningsvis så ska ingen aldrig mer få mig att känna mig som en sämre människa bara för att jag inte alltid mår bra. Jag är inte mina känslor men jag måste acceptera dom, bli vän med dom och hantera dom på ett sätt som inte är skadligt för mig. Känslor måste få finnas, för oavsett om det är behagliga eller obehagliga känslor och ibland svåra att förstå sig på så finns dom där för att tala om något för oss, och gör oss till dom vi är: människor.

Känslor är inte farliga utan ska välkomnas och tas om hand, inte gömmas undan eller ignoreras. Alla vi människor är lika mycket värda och med rätt att finnas till, och ingen ska någonsin få höra att hon känner fel eller för mycket. Det var bland annat min rädsla för svåra känslor och oförmåga att förstå dom som ledde till självskador.

Kom ihåg, dina känslor försöker tala om något viktigt för dig och dom är inte farliga! ❤

image

Mindfulness måndag

Jaha. Ledigheten var efterlängtad. Nu har jag varit vaken en timme på min lediga dag och känner mig redan lite oduglig. Ni vet?

Jag har planerat en vända på stan med Amanda i eftermiddag vilket jag ser jättemycket fram emot men innan dess då… Känner mig dålig som inte gör någon nytta.

Det här skulle behövas göras:
Städa sovrummet o bädda rent
Rensa och fixa i klädkammaren
Tvätta

Aaah vill inte! Inte idag. Kanske lite senare. Känner mig trött. Trött och lat.

Jobbar i terapin med att inte tänka dömande tankar om mig själv (eller andra) så får väl försöka använda mig av det. Jobbar också med medveten närvaro, att kunna leva här och nu och ta vara på det.

Igår planerade jag att göra absolut INGENTING idag förutom att hänga med Amanda, så jag får väl öva mig på att försöka njuta av min ledighet nu och göra just ingenting, utan att dömma mig själv.

Jag gör ingenting denna måndagsförmiddag för att jag är trött efter att ha jobbat hela helgen. Jag är inte sämst i världen jag är trött och behöver vara lite ledig. Det är ok. *mantra*

image

#veckansväntrum

Tillbaka på guideskolan

Hosta, halsont, huvudvärk, ont i bihålorna, en näsa som är täppt och rinner – så jävla typiskt att bli sjuk just denna vecka. Jag blir vansinnig!!! Det passar inte riktigt just nu.

Ny destination, schemat from hell (jobbar dag och natt hela veckan), ingen ledig dag och dessutom besök ifrån Sverige.

Så penicillinkur påbörjad ikväll. Hoppas på snabba resultat. Har även alvedon och nässpray men skulle vilja ha lite halstabletter.

Jag har dessutom en världelös aircondition. Delar dosa med tjejen i rummet bredvid mitt.

Fyfan, tänk vad mycket man får vara med om. Jag hoppas jag kommer se tillbaka på den här tiden och känna mig väldigt nöjd över mig själv!

20140924-235732-86252639.jpg
Mamma och jag åt ostbricka ikväll. Sååå gott.

Vet ni förresten, att kliva in på Viking Star imorse var som att slungas tillbaka ett halvår i tiden. Helt plötsligt var jag den där Louise som precis lämnat hemmet och tryggheten och åkt till något jag inte visste vad det var, jag såg platser jag stått på, mindes samtal med olika människor, kunde på något vis känna alla blandade känslor som guideskolan förde med sig.

20140925-000013-13658.jpg
Helt plötsligt var jag tillbaka på guideskolan. Det är som ett annat liv, overkligt, men ändå så jävla nära.

Vad har hänt sen dess? Vem är jag och vem var jag då?

Mycket känslor! Också en av trygghet. Och känslan av att vara tillbaka där allt började är ganska häftig…

20140925-000546-346050.jpg