Kategorier
Allmänt Gravid

Tänk om vi skulle sluta jämföra människors kroppar?

Hej,

skrev den här lååånga texten till Instagram men den fick inte plats så här kommer den istället på bloggen:

Tänk om vi skulle sluta jämföra och värdera varandras kroppar? Det känns så förlegat och omodernt att kommentera och jämföra utseenden. ”Är du säker på att det bara är en”, jaaa, HELT säker – jag har varit på TRE stycken ultraljud och bara sett EN bebis vid varje tillfälle. ”Oj, hur ska det där sluta”, ”är du REDAN så stor”, ”HEJ TJOCKIS!”

Psykisk ohälsa och ätstörningar är något jag har lidit av och många med mig. Jag mår bra idag men det betyder inte att jag alltid trivs i min kropp, tvärtom. För FÖRSTA gången sedan jag var sisådär 10 år gammal så skäms jag inte, jag är stolt och jag trivs som gravid och med att min kropp förändras och att magen växer. Ju fler gånger jag får frågan om hur många bebisar det är eller åsikter om hur otroligt stor min mage är för att vara i en viss vecka…

…ju mer tvivlar jag på mig själv och dom positiva känslorna jag känner. Känner missnöje över mitt utseende. Tvivlar på om om magen verkligen växer som den ska, om jag verkligen kan vara fin som jag ser ut eller kanske inte alls, funderar på om det är något som inte stämmer med mig, att jag borde röra på mig mer och kanske dra ned liiite lite på maten. Inte äta den där mackan eller filen när jag är hungrig på kvällen. Gå ut på en extra promenad för att påverka mitt utseende istället för av den mer naturliga och enda vettiga anledningen att jag och bebisen kommer mår bra av att komma ut en stund eller av att äta när vi är hungriga.

Många gravida mår dåligt i den här processen när kroppen förändras. Bär på mycket oro. Eller som mig då börjar tvivla och må dåligt pga dom ord man får från andra. Inte bara av att få kommentarer om sin STORA mage men oerhört många även av kommentarer om att magen skulle vara MINDRE än förväntat. Att dom har små magar i jämförelse till vilken vecka dom är i eller hur många barn dom väntar. ”Är du säker på att det verkligen finns en bebis där inne”, ”nä inte kan du vara så långt gången!”, ”du ser ju inte alls gravid ut”.

Jag tror och hoppas att det till 95% inte finns minsta lilla negativ tanke bakom frågan. Bakom infallet att kommentera och ifrågasätta gravida kvinnors kroppar och utseende. Fattar att det oftast ska ses som ett kul skämt att fråga om det verkligen bara är en eller kanske till och med försöka menas som en komplimang att säga att någon är väldigt smal under graviditeten eller inte har gått upp så mycket i vikt eller att påpeka att någon har en väääldigt liten gravidmage.

Oavsett vad, gör det bara inte. Det är inte kul.

Säg gärna att någon är fin, att man ser välmående ut eller fråga hur personen mår. Men säg inte att någon är oväntat stor eller liten, få inte andra människor att tvivla på sitt utseende, att känna att något är fel eller att man inte passar in som man är. Vi måste påminna varandra om det här.

Alla människor, alla graviditeter och alla gravidmagar är av helt naturliga skäl väldigt väldigt olika. Vi är fan alla vackra och bra precis som vi är och vi ska och har rätten till att må bra. Rätten att trivas med oss själva och med vår kropp.

Tack ❤️

Kategorier
Allmänt Familjeliv Gravid Vecka för vecka

Gravid vecka 23

God morgon!!!

Äntligen är solen så pass varm och skön så man kan sitta ute i trädgården med morgonkaffet. Eller ja, eftermiddagskaffet blir det ju för min del som jobbat inatt och sovit hela dagen.

Vaknade av att jag var kissnödig. Skulle lite graciöst vända på mig, det högg till i magen (gissar på ligamentet) och så fick jag sendrag i b å d a vaderna 😉 Det glamourösa gravidlivet! Igår sov jag bara 2,5 timme efter jobbet, haha. Samtidigt som jag aldrig varit så trött och sovit så lite nån gång förut så har jag nog aldrig varit så ”pigg” heller, konstigt nog. Pigg är kanske en underdrift men har ett minskat behov av sömn helt klart.

Vecka 23 (22+2)

Har lovat lite uppdatering av magen! Ja ni ser ju hur liten min fleecetröja är för tillfället 😉 Nu är vår lilla bebis ca 28 cm lång och ca 500 gram tung. Jag TROR jag har känt honom börja sparka där inne. Har känt hans rörelser lääänge, redan i vecka 14. Men nu är det mer som små elektriska stötar/buffar som blir starkare för var dag!

Christian har inte känt än men det är ganska roande att se honom komma springande varje gång jag säger att jag känner bebisen. Enda gången under alla år som jag sett honom springa… :p

Fortsättningsvis mår jag bra! Foglossningen som egentligen är mitt enda symtom förutom kissnödighet och väldigt petig med maten, den är överkomlig så länge jag inte rör på mig f ö r mycket. Och fötterna som ser ut som köttbullar med små prinskorvar på 😉

Väldigt väldigt tacksam. Däremot slåss jag med en del ångest (som jag ju gjort i hela mitt liv och inte alls är något konstigt för mig även fast det kan vara påfrestande), oro inför framtiden – vilket är jobbigt men inte heller speciellt konstigt tänker jag. Det är ett helt nytt kapitel i livet som väntar, ett oåterkalleligt, som jag har noll erfarenhet av och som jag tänker är svårt att förbereda mig helt på.

En liten människa beroende av mig och oss som vi ska älska och ta hand om för resten av livet. Bara vårat ansvar, mitt och Christians. Uuh. Tror fasen det hade känts både oerhört stort OCH läskigt om det så vore 11:e barnet.

Först oroar jag mig för dom mest basala sakerna som mat och sömn och kläder och stoppar jag inte tankarna där så övergår det snart till att oroa mig för hur jag ska kunna hjälpa till med matteläxan och TÄNK om han skaffar fritidsintressen som jag inte förstår mig på eller kan alls, som fotboll eller skateboard eller att spela bas eller schack … 😉

Nä – en sak i taget och så bara försöka njuta av det som är bra i stunden. Vilket ju är det mesta. Som tur är!

KRAM

Kategorier
Allmänt Gravid

Its a boy!

Kategorier
Allmänt Familjeliv Gravid

Jag ska bli mamma!

Äter för två

Heeej,

äntligen äntligen är det officiellt. Vi ska ha barn! Jag ska bli mamma! Vi ska bli föräldrar tillsammans!

Har längtat något oerhört efter att berätta och responsen jag fått på sociala medier efter gårdagens ”avslöjande” är överväldigande. Likaså responsen från våra familjer, vänner och kollegor- den genuina glädjen som vi mött från människor runt omkring oss berör mig något oerhört och är bland det finaste jag upplevt. Att få dela den här lyckan med så många som blir så glad för vår skull, det tar jag med mig för alltid!

Vårt plus på stickan fick vi den 8:e december förra året (såklart!). Klockan var strax efter 20 på kvällen och Christian jobbade. Jag hade lagt upp en händelse på Instagram att jag var sååå sugen på julmust och drack det hela tiden, så min äldsta syster som visste om att vi planerade att försöka få barn skrev och frågade om jag hade cravings…

Ja, ni ser meddelandet här ovanför… 😉 Hon fick inte ens ett svar för humöret tog en ORDENTLIGT omvändning från lugn och glad till att jag kände mig extremt irriterad, haha. Upplevde att hon ”tjatade” en del ang det här med barn och graviditet så jag tänkte något i stil med att ja ja, jag tar ett test så ska hon minsann få veta hur fel hon har…

Jag blev SÅ chockad. Det lilla lilla svaga strecket. Som jag väntat på men inte förväntat mig. Känsloexplosionen! En helt overklig blandning av glädje, rädsla, nervositet!!! Och osäkerhet – var det verkligen ett streck? Var det ens giltigt med ett sådär tunt ett…?

Christian var på jobbet och jag fick vänta i nästan en timme på att han skulle gå på rast innan jag kunde ringa upp honom via FaceTime. Typ den längsta timmen i mitt liv, allt runtomkring stod still och tankarna flög runt runt som i en virvelvind.

Bild från Christians födelsedag, 21 januari, vecka 11

Så fint och overkligt och hans reaktion var den b ä s t a. Även om jag önskat att berätta det på något annat vis och gärna hemma nära honom men som ni säkert förstår kunde jag inte vänta en sekund längre än nödvändigt med att berätta och visa honom testet. Det blev en lång natt på jobbet för oss båda, speciell med en sådan häftig hemlis mellan bara oss. Nyfikenheten, förväntan, lyckan…

Funderingarna på är jag verkligen gravid? I efterhand har jag förstått att ett streck är alltid ett streck men det var svårt att förstå just då. Ingenting talade för att jag var gravid – ingenting! Jag hade så många tankar och idéer kring ”hur det känns att vara gravid” – men jag kände inget av det. Kände mig bara precis som vanligt som jag, fast med ovanligt mycket fjärilar i magen såklart.

Morgonen efter åkte vi till apoteket och köpte ett digitalt test från ClearBlue. Det visade ”Gravid, 2-3 veckor” ♡

KRAM