Kategorier
Allmänt Familjeliv Gravid

Att känna oro för att bli mamma

Hej hej,

tänkte att jag ska samla mod och dela något mindre roligt med er om livet som gravid och blivande mamma. Jag tycker jag läser överallt om alla lyckliga gravida och är väl mestadels själv en av dom men dom senaste veckorna har jag mått dåligt och gråtit mycket. Av oro och av dåligt samvete…

Utöver allt det fina och förväntansfulla, så mycket skrämmande känslor i att vänta barn. Så många tankar och tvivel. Tänk om jag misslyckas i min roll som mamma?

Tänk om jag inte kan ge mitt barn det bästa? Om min ork och mitt tålamod inte räcker till, om jag inte har det som krävs för att vara mamma, bonusmamma och sambo?

Tänk om livet som mamma och pappa blir för tufft och vi inte orkar hålla ihop? Om någon blir sjuk? Om det händer någon av oss något eller båda två? Vem tar hand om vårt barn då?

Tänk om mitt barn inte mår bra? Blir utsatt för något hemskt? Inte får några vänner? Kommer jag ha förmågan att hantera och hjälpa mitt barn på bästa sätt? Och vilket sätt är då det bästa?

Hur förbereder jag mig inför det här?

Eller som jag läste nånstans ”Om jag plötsligt inte alls vill vara mamma? Om jag upptäcker att det var visst inget för mig?”

Vill bara njuta av graviditeten och ja, jag är mestadels lycklig men helt ärligt – så är jag så himla rädd och orolig också. Så mycket jobbiga tankar. Jag vill verkligen ge mitt barn kärlek, trygghet, en familj. Vara den BÄSTA mamman med obegränsad kärlek att ge. Om jag inte har förmågan att göra det då?

Tänk om bebisen mår dåligt varje gång jag gråter? Och så blir det en ond cirkel.

Visst måste vi vara fler som känner oro ibland? Eller är alla andra endast lyckligt väntande?

Kram

Kategorier
Allmänt Familjeliv Gravid

Jag ska bli mamma!

Äter för två

Heeej,

äntligen äntligen är det officiellt. Vi ska ha barn! Jag ska bli mamma! Vi ska bli föräldrar tillsammans!

Har längtat något oerhört efter att berätta och responsen jag fått på sociala medier efter gårdagens ”avslöjande” är överväldigande. Likaså responsen från våra familjer, vänner och kollegor- den genuina glädjen som vi mött från människor runt omkring oss berör mig något oerhört och är bland det finaste jag upplevt. Att få dela den här lyckan med så många som blir så glad för vår skull, det tar jag med mig för alltid!

Vårt plus på stickan fick vi den 8:e december förra året (såklart!). Klockan var strax efter 20 på kvällen och Christian jobbade. Jag hade lagt upp en händelse på Instagram att jag var sååå sugen på julmust och drack det hela tiden, så min äldsta syster som visste om att vi planerade att försöka få barn skrev och frågade om jag hade cravings…

Ja, ni ser meddelandet här ovanför… 😉 Hon fick inte ens ett svar för humöret tog en ORDENTLIGT omvändning från lugn och glad till att jag kände mig extremt irriterad, haha. Upplevde att hon ”tjatade” en del ang det här med barn och graviditet så jag tänkte något i stil med att ja ja, jag tar ett test så ska hon minsann få veta hur fel hon har…

Jag blev SÅ chockad. Det lilla lilla svaga strecket. Som jag väntat på men inte förväntat mig. Känsloexplosionen! En helt overklig blandning av glädje, rädsla, nervositet!!! Och osäkerhet – var det verkligen ett streck? Var det ens giltigt med ett sådär tunt ett…?

Christian var på jobbet och jag fick vänta i nästan en timme på att han skulle gå på rast innan jag kunde ringa upp honom via FaceTime. Typ den längsta timmen i mitt liv, allt runtomkring stod still och tankarna flög runt runt som i en virvelvind.

Bild från Christians födelsedag, 21 januari, vecka 11

Så fint och overkligt och hans reaktion var den b ä s t a. Även om jag önskat att berätta det på något annat vis och gärna hemma nära honom men som ni säkert förstår kunde jag inte vänta en sekund längre än nödvändigt med att berätta och visa honom testet. Det blev en lång natt på jobbet för oss båda, speciell med en sådan häftig hemlis mellan bara oss. Nyfikenheten, förväntan, lyckan…

Funderingarna på är jag verkligen gravid? I efterhand har jag förstått att ett streck är alltid ett streck men det var svårt att förstå just då. Ingenting talade för att jag var gravid – ingenting! Jag hade så många tankar och idéer kring ”hur det känns att vara gravid” – men jag kände inget av det. Kände mig bara precis som vanligt som jag, fast med ovanligt mycket fjärilar i magen såklart.

Morgonen efter åkte vi till apoteket och köpte ett digitalt test från ClearBlue. Det visade ”Gravid, 2-3 veckor” ♡

KRAM