Ett inlägg utan bilder – men med känslor

Det är ändå så mysigt. Hur mycket hemlängtan jag än har från jobbet – att ha den där stunden, när man PRECIS kommer hem efter en jobbnatt. Som liksom blir belöningen på något vis.

Låser försiktigt upp dörren, smyger in. Sätter mig i soffan, lyssnar på tystnaden. Det är fortfarande mörkt ute, regnet hänger i luften. Fem minuter bara.

In i badrummet. Tandborstning, ut med linserna. Halvblind (glömt glasögonen på nattduksbordet, IGEN!), tassar försiktigt in i det kolsvarta sovrummet, tänder ficklampan på mobilen för att hitta fram… C ligger utsträckt och sover över halva sängen, lyser ner i golvet för att inte väcka honom.

Kryper försiktigt ner på min sida av sängen. Och nu ligger jag här, i tystnaden och i mörkret och vet. Vet att jag får sova så länge jag vill utan något alarm som ringer. När jag vaknar serveras jag dessutom få kaffe på sängen.

En oskriven regel här hemma. Den som varit ledig fixar kaffe och frukost.

Och det bästa av allt? Ingen annan vaken. Att C redan sover så jag får somna i mörker och tystnad. Han vill alltid slå på tvnyheterna när vi lagt oss men nu får jag möjlighet att bara ligga här och lyssna till hans andetag.

Det är inte mycket som slår det. Lugnet. Tystnaden. Ledigheten. Har ni också någon sådan stund i vardagen som ni verkligen uppskattar?

Ha en härlig lördag! Godnatt. Kram!

KOMMENTERA

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s