Kategorier
Allmänt Sjukdom och ohälsa

100 tabletter – sanningen

Jag har länge brottats med dilemmat om hur privat jag ska vara i min blogg. Ni får ta del av träning, mat, roliga inslag i livet och diverse funderingar. Jag har fått många läsare och jag tror att jag känner mig redo att – skriftligt – dela med mig av något väldigt privat till er. Ses vi på stan är jag inte stark nog att prata högt om det, men kan jag hjälpa NÅGON där ute som gått eller som går igenom samma helvete som mig, så är det värt det. Trots att många nu kommer att se på mig med annorlunda ögon. Kanske på ett positivt igenkännande sätt, kanske negativt och nedvärderande.

Sedan jag var liten har jag lidit av depressioner och svår ångest. Depressioner som har förstört otroligt mycket för mig i livet – vänskap, förhållanden, skola, jobb. Dagar utan mat, veckor utan att gå utanför dörren, rädslan för att gå och handla själv, att inte ens orka duscha. En nedstämdhet fylld med självhat och önskan om att bara få försvinna.

Det jag främst vill berätta om är mitt självskadebeteende. Och den delen av mitt självskadebeteende som jag anser är farligast – överdosering av tabletter.

I mars är det ett år sedan jag senast låg inlagd på sjukhus och jag är väldigt stolt över mig själv för den prestationen. Jag har kommit väldigt långt, även om jag fortfarande kämpar med hur jag hanterar mina känslor. På senaste har jag tillåtit mig att gråta – det lämnar inga ärr eller utsätter mig för dödsfara. Förut har jag aldrig gråtit, utan hanterat jobbiga känslor med överdoser samt andra självdestruktiva handlingar.

Jag vill inte dö, när jag har överdoserat tabletter så har jag gjort det för att fly från mina känslor. För jag vet inte hur jag ska hantera dem på något annat vis än med självskador! Och när dessa jobbiga känslor kommer över mig kan jag inte stå ut. Jag tänker inte, jag handlar. Impulsivt och livsfarligt.

Ett exempel är ifrån i somras (nej, förra vintern måste det varit!). Då tog jag vid ett tillfälle ca 50 tabletter. Det slutade med att jag vaknade upp med ambulanspersonal runtom mig, som satte PVK och fick bära mig på bår ned till den väntande ambulansen. Väl på akuten – EKG, ett tiotal blodprov, dropp och alltid en hel flaska aktivt kol att dricka. Hur har jag mått? Skit.Har något blivit bättre? Nej. KROPPEN TAR OTROLIGT MYCKET STRYK AV ETT SÅDANT HÄR BETEENDE. Och det värsta är att jag vet om det men kan inte hantera det. Det kanske inte märks idag – men biverkningarna kan också komma senare i livet.

Att ligga där i en sjukhussäng, eller de gånger jag överdoserat utan att åka in – inte kunna gå, knappt kunna prata, hålla ögonen öppna, kräkas. Den senaste överdosen jag tog, vilket var förra året hamnade runt 100 tabletter. I över två dygn låg jag i min säng utan att kunna göra något, inte prata, inte skriva, inte ens varit förmögen att gå på toaletten utan att ramla omkull. Och jag lyckas alltid lura mina vänner och min älskade familj att jag mår bra.

Jag kämpar med mitt självskadebeteende dagligen och jag tycker personligen att jag har blivit bättre på att hantera mina känslor på ett mer hälsosamt vis, ex genom att låta mig känna, låta det göra ont. Försöka tänka, inte vara impulsiv.

En gång, eller en tablett – sen kan det vara försent. ”Det händer inte mig” – men jo, det kan det göra. Och jag vill inte dö! Inte du heller? Livet har så mycket att erbjuda.

Om du är anhörig till någon med självskadebeteende, känner igen dig i det här, lider av samma problematik och behöver någon att prata med så finns jag på louiselchf@gmail.com men mitt tips – släng alla tabletter (det har jag inte gjort, jag har gett dem till en vän – ångesten över att slänga var för stark), be om hjälp, berätta för en vän eller någon i familjen. Gå inte på apoteket, om en läkare skriver ut medicin – be denne att skriva ut i små mängder med fler uttag hellre än en burk med 100 st ångestdämpande…

Du har bara ett liv, en kropp, ett hjärta som slår och en lever som ska må bra hela livet. En dag kan det vara försent. Även om mitt mål om ett skadefritt liv fyllt med välmående är långt borta så ser jag det. Och jag kämpar, varje dag utan självdestruktivitet är en seger. Varje kliv i rätt riktning är det rätta steget.

Jag har turen att ha många fina vänner och en underbar familj, som stöttar mig till tusen och känner till mina problem. All smärta, oro och ont jag orsakat dem i mitt liv är obeskrivlig och av dem som finns kvar och orkar vara min vän – ni vet vilka ni är, och utan er hade jag aldrig kommit så här långt.

Gör som mig, trots att det är svårt – VÄLJ LIVET! Skada inte dig själv avsiktligt. Det gör ingenting bättre, bara tusen gånger värre. Hur ”rätt” det än känns för stunden.

Bild

Det finns mycket som är jobbigt i livet – tillsammans med andra kan du och jag hitta rätt redskap för att hantera det jobbiga på ett vis som är ofarligt och som inte utsätter dig och din kropp för något som kan ge men för livet, eller i värsta fall – leda till döden.

Av louisechf

☆ travel ☆ céline dion ☆ food ☆ colour ☆
Matbloggare från Örebro

13 svar på ”100 tabletter – sanningen”

Så jävla starkt o modigt!! <3 Älskar dig o finns alltid här o kommer alltid va din vän!<3 Läste det nu på bussen på väg till skolan o håller på att börja gråta… Dels för att jag beundrar ditt mod o din styrka att dela med dig utav detta, dels för att detta e ett bevis på att du e starkare o mår bättre, dels för att jag speciellt känner igen en annan nära anhörig i detta o även för att jag känner igen mig i depressionen o ångesten du beskriver, den har länge drabbat mig oxå av olika händelser i mitt liv, även om jag aldrig varit så destruktiv o deprimerad att jag ens tagit några tabletter mot det lr skadat mig själv allvarligt. Det har nog heller inte drabbat jobb o skola, men vänskap o annat.. Har däremot skadat mig på annat sätt som att ta väldigt mycket skit från folk i min omgivning, destruktiva förhållanden, tröstätning, dålig självkänsla, blyghet, hellre vara utanför o ensam än o öppna mig för mycket… Men visst har jag haft lust att skära mig, men jag hatar blod o sånt, så set skulle jag aldrig våga o som du skriver, så hjälper det bara för stunden… Jag skulle aldrig våga skriva om det som många inte vet om mig, så du e jättemodig, tycker jag! Även om jag inte kan förstå hur Jobbigt detta måste vara för dig, så kan jag iaf känna igen mig lite o du får mig att vilja va lika stark som du!<3

Jätte starkt att du vågar skriva om det gumman <3 älskar dug till månen och tillbax syrran!! Puss o kram! Finns ALLTID här för dig!!

Kommentera